Separationsångest

Har längtat efter den här dagen/kvällen.
När Pluppen ska sova i sitt eget rum. Ensam.
Har lite kaxigt sagt att vi äntligen ska få ha sovrummet för oss själva.
Nu när jag nyss lagt ner honom är jag inte lika kaxig längre.
Samma känsla fick jag idag när vi var på väg ut för andra gången.
Iklädd stövlar, mössa, galonisar och världens leende tittade han på mig.
Tanken som rusade genom mig och gjorde ett hål i hjärtat.
I morgon är min sista dag på denna mamma-ledighets-vecka.
Snart börjar dagis och jag får inte längre vara med Pluppen varje dag.
När jag går och lägger mig ikväll kommer det att vara tyst i rummet.
Snusandet och nappsmackandet kommer inte att höras in till mig.
HJÄLP! Han blir stor!